Hejsan, hoppsan, puuuh!
Jag har egentligen inte tid att skriva här, för jag måste skriva… äh, ni fattar.
Mina tankar spretar åt alla håll och kanter, så det här är åtminstone ett försök att hålla mig till ett och samma ämne i sisådär två sekunder.
Nåväl. I dag tänkte jag laborera lite med ämnet ansvarsfrihet.
Låt oss säga att min fiktiva karaktär gör något etiskt eller moraliskt fel. Är det jag som bär skulden eller min karaktär?
Det låter förstås lite schizofrent. Det är trots allt jag som skapar karaktärerna. Å andra sidan är det inte jag som utför handlingarna. Jag säger bara åt karaktärerna vad de ska göra, direkt eller indirekt.
Hmm.
Jag kanske ändå räknas som medskyldig.
Men vem vill läsa om en god samhällsmedborgare som gör allting rätt, binder sina bolån i tid och noggrant undviker alla former av ekonomiska risker medan inflationen äter upp det lilla rörelseutrymme som finns kvar?
Efter några sidor vill man kasta puttefnasket i en gödselbrunn, även om man normalt sett inte går omkring med mordiska tankar.
Så hur hemsk får en fiktiv karaktär vara innan man börjar misstänka att det finns några lösa skruvar i författarens hjärna?
En antagonist kan vara hur ond som helst. Ta Voldemort eller Hannibal Lecter. Där uppvägs ondskan av att någon annan i berättelsen åtminstone spolar efter sig på toaletten.
Men hur gör vi med karaktärer som inte har råd att vara goda dagarna i ända? De som då och då stjäl någon annans russin ur kakan.
Är jag då en moraliskt fördärvsivrare?
Ni förstår vad det är för tankar som håller mig vaken om nätterna.
Har jag, som inte ens kan gå mot rött ljus, en hemlig önskan att bryta mot både skrivna och oskrivna lagar?
När jag skrev Hem jävla hem trodde folk att jag skrev om mitt eget liv.
När jag skrev Hallelujabröderna trodde människor att jag närde en hemlig dröm om att starta en religiös sekt.
Å andra sidan fick Fjärilen i rummet med den döda modern som går igen folk att undra var i hela friden jag fick allting ifrån.
Sådant händer väl inte på riktigt?
Nej.
Jag har aldrig träffat på en mamma som går igen efter sin död. Om det händer kommer jag att berätta det för precis alla jag känner. Kära FOMO, ingen ska behöva missa den nyheten.
Jag har bestämt mig för att göra som Gud.
Först skapar jag karaktärerna. Sedan slänger jag in en friskrivningsklausul:
Den fria viljan.
Vissa karaktärer är så besvärliga att jag väljer att avliva dem innan de ställer till med alltför mycket elände.
Hur många syndafloder har inte jag skapat och sedan raderat tillsammans med olydiga karaktärer?
Apropå att jag ändå har dragit in Gud i det här inlägget så har jag ihärdigt bett till honom den senaste veckan.
Han är ju, så att säga, en himmelsk creative director med ansvar för trafiken av oskrivna romaner.
En handling fylld av alldeles förfärliga människor har landat huller om buller i min hjärna. Innan någon, Gud alltså, inser att det har skett ett misstag och återkallar idén försöker jag skriva ner den.
Det gäller att vara snabb innan självtvivlet smular sönder alltsammans.
Jag är ganska säker på att berättelsen har hamnat rätt.
Människorna i den påminner nämligen om dem jag studerade som barn i mina föräldrars vänskapskrets.
De hade ofta hjärtat på rätt ställe, sa nästan alltid fel saker till fel människor och gjorde glatt saker utan att först kontrollera om det var lagligt.
Ofta fick de lida för sitt dåliga omdöme genom att hamna i fängelse eller på annat sätt bli frihetsberövade.
Lärde de sig något av det?
Jodå.
Att vara lite försiktigare nästa gång så att de inte åkte fast.
Jag är alldeles oerhört fascinerad av missanpassade människor.
Därför måste jag få skriva om några som har större drömmar än vad systemet tillåter.
Blir boken någonsin klar får jag kanske några ilskna mejl om att jag borde ta moraliskt ansvar.
Då kommer jag att kräva att få de elaka recensionerna i pappersform skickade hem till mig.
Ju tjockare lunta, desto bättre.
El är förfärligt dyrt nuförtiden, men några papper i brasan kommer åtminstone att värma min frusna själ.
Lämna ett svar