Skrivarblues

Jag lider just nu av någon form av lätt depression. ”Lätt” kan å andra sidan diskuteras. Jag är ungefär lika klappvänlig som en alligator.

Och eftersom det är populärt att diagnosticera sina egna sjukdomar när man bara får en kvart hos doktorn för att bocka av exemplariska symtom på klassiska sjukdomar, medan resten av besvären avfärdas som hypokondri, så tror jag att min depression beror på att jag precis har skrivit klart en roman.

Jag lider helt enkelt av separationsångest och utsättningssymptom efter att konstant varit hög på ord.

För drygt två månader sedan bestämde jag mig för att utmana mig själv och skriva en roman till en tävling. Jag hade inte mer än två månader på mig att få den färdig. Med andra ord var oddsen för att bli klar ganska dåliga.

Några månader tidigare hade jag startat en liten skrivgrupp där vi är flera skribenter som tillsammans skriver på en roman. Där kröp det sakteliga framåt, och eftersom jag är en skrivjunkie kände jag att det inte riktigt räckte för att stilla mitt dagliga behov av skrivande. En tävling med inlämningstid strax efter semestern passade därför perfekt.

Medan jag satt och funderade på vad min roman skulle handla om fick jag ett telefonsamtal.

”Kan jag få vara med och skriva den där romanen.”

The more the merrier, tänkte jag.

Och så började en författarduo ta form.

Jag tänker varken nämna min skrivarkollegas namn eller avslöja vilken genre vi skriver i, eftersom det är inte upp till mig att berätta. Låt oss nöja oss med att konstatera att genren var tämligen obekant för oss båda och den kom med sina egna utmaningar.

Två månader senare sitter vi med färdigt manus på omkring 200 sidor ord och drygt 80 000 ord och undrar: Vad sjutton hände?

Sedan min mamma gick bort har jag kämpat med att hitta ett projekt som engagerar mig tillräckligt mycket för att jag faktiskt ska skriva klart den. Det blev inte lättare av att hon aldrig berättade att hon fått palliativ vård och befann sig i livets slutskede.

Och nu lyckas vi skriva en hel roman på två månader. Visst har den säkert sina fel och brister, men jag hoppas att förlaget ser potentialen och vill utveckla den tillsammans med oss.

Så vad ska jag göra nu?

Rulla tummarna?

Plantera chili?

Utveckla en personlighet?

JAG VILL SKRIIIIIIIVA!!!

September är en hektisk månad och jag har inga lediga helger förrän i slutet av den. Alla lediga timmar efter jobbet försvinner i ett sammelsurium av uppstartsmöten i olika styrelser. Jag ska skriva sammanfattningar och publicera, packa resväska och få min lille gymnasieplutt att inse att om man har högtflygande planer för sin framtid så måste han börja förbereda nu med att lägga in en extra pluggväxel.

Dessutom ska trädgården avvecklas. Tomater ska mogna. Plommon ska helst låta bli att ruttna på trädet. Björnbär ska plockas. Och allt som älskar mögel ska bäras in i garage och källare.

Och jag vill bara SKRIVA på en till roman.

Just nu håller den andra halvan av författarduon på att utveckla bakgrundshistorien till nästa projekt. Någon gång i oktober ska vi börja skriva på den.

Kan det inte bli oktober SNART?

Den här gången kommer vi att falla tillbaka på humor. Det är något vi båda tycker om, även om han förmodligen är bättre på det än jag. Jag hade vetorätt i den förra romanen, så nu ser jag faktiskt fram emot att bli överkörd av honom.

Om det är något som är roligare att skriva så är det att bli utmanad.

Under de här månaderna har jag muttrat för mig själv när han skriver något riktigt välformulerat och tänkt:

”Nä nu jäklar ska jag bräda honom.”

Det har varit en väldigt bra skrivskola för mig att skriva tillsammans med en annan person.

Ja, då var den lediga tiden slut.

Regnet häller ner från himlen. Det rinner över poolens kanter och luften är så fuktig att klimakteriet , som vid det här laget i högsta grad är en egen personlighet, tycks känna ett trängande behov av att skapa balans genom att höja min kroppstemperatur till nivår som närmast kan beskrivas som lördagsbastu.

Är det inte det ena så är det det andra.

Men jag fick åtminstone skriva det här inlägget.