”Mummel, mummel…”
”Skriv lite högre, tack!”
”Jag har börjat skriva på NÅGOT.”
”Något? Du får ju åtminstone servera mig en hisspitch.”
”Njaaa, jag vet inte om jag får. Det är till en tävling.”
”Aaaaaaah.”
Jag har gång på gång lovat mig själv att sluta skriva. Det är ett fruktansvärt lidande för både den missbrukande ordfilaren och resten av familjen. Den grusiga vägen är kantad med brutna löften. Gång på gång bedyrar jag att jag visst ska titta på film med familjen. Jag ska bara… och så slutar det med att jag sitter ensam i sovrummet. oförmögen att ta bort fingrarna från tangentbordet.
Rensa ogräs? Javisst, men är det inte lite väl soligt, regnigt, skuggigt där ute? Parmiddagar? Javisst, men borde vi inte kolla elskåpet först? Säkringarna känns lite för instabila för att låta både spisen och ugnen gå samtidigt. Man hittar hela tiden ursäkter för att kunna dra sig tillbaka med sin laptop. Det är nästan så att man startar ett gräl för att få gå och sätta sig i ett annat rum med – ähum – datorn.
Men lika svårt som det är att sluta skriva, lika omöjligt är det att motstå en skrivtävling. Chansen att vinna är minimal, även om man har en bra historia. Det finns många som skriver i vårt avlånga land, men å andra sidan kan man inte vinna om man inte skickar in. Så, mot bättre vetande sitter jag här och hamrar på ett nytt manus.
Vad det handlar om får jag inte avslöja, men jag kan berätta om tonen och temat: ekonomiskt våld.
Ekonomiskt våld kan handla om att leva i en relation där den ena parten har total kontroll över pengarna. Att sakna tillgång till eget bankkonto, tvingas vara hemmafru eller bara tillåtas arbeta deltid – men ändå förväntas betala hälften av utgifterna. Då saknar man till slut den ekonomiska förmågan att ta sig ut. Det ekonomiska våldet syns inte utåt. Vi vill ju tro gott om människor, att man hjälps åt i en parrelation.
När jag flyttade till Gotland blev jag varse hur vanlig denna ekonomiska ojämställdhet kan vara inom lantbruket. Ägorna har ofta funnits i släkten i generationer och är värda miljoner. Männen har ärvt egendomen och skyddas vid en eventuell skilsmässa av äktenskapsförord. Men bara för att gårdarna är värda miljoner på pappret betyder det inte att de omsätter tillräckligt mycket kontanter för att anställa folk. Då blir det ofta kvinnan som får arbeta oavlönad på gården. Det blir inget pensionssparande och inga pengar sparade för en regnig dag.
Jag läste en artikel om Susanna Alakoski där hon använde begreppet ”lakonisk kärvhet”. Det är väl något som många generationer kvinnor i min släkt besitter – man kör helt enkelt på tills det inte går. Fast hittills har det alltid gått. Min mamma levde under ekonomiskt våld, och en annan nära släkting upplevde samma sak. Det finns i stort sett inget de inte kunde koka soppa på spik på. De nådde aldrig botten, inte för att det skulle skrämma dem. Botten är ändå något man kan stå på, och därifrån finns det bara en riktning kvar och det är uppåt.
Vårt kylskåp som barn var som Schrödingers katt, det var antingen tomt eller halvtomt, och det var först när man öppnade dörren som man förstod om det fanns något att äta. Min pappa kylskåpsrensade under fyllan och söp bort sina pengar. Frukosten bestod vissa dagar av smör på knäckebröd med ett lager av aromat eller ketchup.
Än idag ger tomma förråd mig sådan ångest att jag kör med både livrem och hängslen. Jag är en prepper med ett matvarulager som klarar veckor av ebb i kassan. Mamma, som fick en dyrköpt erfarenhet, lärde mig att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man, oavsett guld och gröna skogar.
Kort sagt: jag skriver om ekonomisk utsatthet. Men jag vill inte att folk ska deppa ihop när de läser, så det finns en hel del feel good i botten. Det där med feel god får ni förresten ta med en nypa salt – jag blev en gång utskälld av en bokförlagsman för att jag kallade mitt manus ”Fjärilen i rummet” för feel good. Okej då, det kanske var lite magstarkt att mamman återuppstod i berättelsen, men huvudpersonen fick i alla fall en positiv utvecklingskurva.
Vad jag vill med min nya projekt X är att förmedla hopp. Min mamma utvecklade en högst kreativ förmåga att föda upp sin barnaskara utan att någonsin ta på sig offerkoftan. Det är den urkraften och det hoppet jag vill att läsaren ska ta med sig.
Lämna ett svar