Tack alla för ert fina stöd och förståelse vad gäller min styvfars situation. Nu har han äntligen fått en plats på ett korttidsboende. Förhoppningsvis blir det snart ett mer permanent boende som vi kan göra fint för honom.
Imorgon ska jag ta honom till lasarettet för en hjärnröntgen och efter det ska vi ta en sväng till arbetsterapeuten där han får en elektronisk kalender. Eftersom vi inte hinner tillbaka till boendet innan lunchen föreslog han att vi skulle äta på Charlie Chaplins gatukök. Det ligger i Trollhättan. Jag fick mjukt förklara att det är lite väl långt att åka från Gotland för en kebabtallrik – tre timmar färja och fem timmar restid. Då hade vi ha hunnit med både middag och kvällsmat innan vi var tillbaka på ön igen. Det är svårt för honom att orientera sig i tid och rum nu, så det är tur att vi är många som hjälper till.
De senaste veckorna har varit extremt tuffa för oss. På inget sätt belastar jag min styvfar för det, han kan ju inte hjälpa det. Men det som hände – ni som läst mitt förra inlägg vet – var en olycka av den absolut brunaste sorten. Han försökte städa och gömma det, vilket bara gjorde saken värre. Jag fick djupsanera tre rum, inklusive säng, täcken, mattor och allt han vidrört.
Till en början erbjöds vi tio dagars avlastning via ett trygghetsboende. Tanken var att han sedan skulle komma hem igen. De sista dagarna innan den planerade hemkomsten slutade jag helt att sova. Jag vankade av och an i rummen och försökte logiskt intala mig själv att lite bajs inte var så farligt. Men det enda jag såg framför mig var hur jag i rymddräkt och gummistövlar sanerade huset i all oändlighet, som en mänsklig Sisyfos. Det är ansträngande för hjärnan att dygnet runt hantera bajs uppåt väggarna. Är cirkulära rörelser bäst, eller ska man börja i ett hörn och ”Houdina” sig ut genom att skrapa skiten framför sig? Efter två nätter med totalt sju timmars upphackad sömn ringde min man de ansvariga och förklarade att ”så här kan vi helt enkelt inte ha det.”
Jag är inte helt återställd än, men jag har i alla fall fått tillbaka min humor. Förra veckan ringde jag inkontinenssjuksköterskan för att förbereda hemkomsten. Svaret jag fick var att det krävdes ”en viss regelbundenhet av att inte kunna sköta sitt nummer två” för att han skulle få nattliga skydd utskrivna. Eftersom det bara hänt 1-2 gånger tyckte hon inte att det behövdes.
Jag var uppe i limningen och häll på att självklyvas i atomer inför denna byråkratiska kyla. Efteråt roade jag mig med att tänka på hur det skulle låta om sjuksköterskan fick en liknande överraskning i brevlådan. Hur skulle polisera reagera om de mötte ett brottsoffer med samma neutrala ton.
”Hallå, du har kommit till Polisen.”
”Hej, jag skulle vilja anmäla ett brott. Någon har lagt bajs i min brevlåda.”
”Bajs? Hur stavas det? Nu får du ta det lugnt. Kan du bokstavera det för mig.”
”B som i brunt, A som i Anal, J som i Jävlar och S som i Soppa.”
”Ok, bajs. Hur kan du vara säker på att det var adresserat till just dig?”
”Det var inget massutskick, inga andra grannar hade bajs i sin brevlåda.”
”Kan du beskriva bajset? Om vi överhuvudtaget ska utreda det här måste vi ha detaljer.
”Det var en bajskorv.”
”Så en enhet. Längd? Mellan tummen och pekfingret.”
”Som en medelstor chorizo, men krökt och brunt. Kanske tjugo centimeter.”
”Tjugo centimeter. Konsistens? Mönster, särskiljande kännetecken?”
”Du tror väl inte jag petar på den?”
”Du obstruerar vårt jobb.”
”Personen led i alla fall inte av obstruktion. Jämn och fin, inga torrsprickor. Och något dygn innan brottet måste personen ha ätit majs. De guldgula kornen hade en fin, oförstörd hinna. Jag skulle gissa på majs från södra USA.”
”Överlåt spekulationerna till oss. Jag skriver majs okänt ursprung. Så hur ofta händer detta?”
”Det här var första gången.”
”Och då kastar du dig över telefonen? Snälla du, en gång är ingen gång. Det kan vara ett mänskligt misstag.”
”Så hur ofta måste jag få bajs i brevlådan för att det ska räknas som brott?”
”Det får du bestämma själv. Om det är en veckotidning är det en gång per vecka. Morgontidning, fem dagar i veckan. Just nu verkar det röra sig om ett engångsbajs-erbjudande. Du får höra av dig när du inte kan avsluta prenumerationen. Men snälla, nästa gång, ring Konsumentverket istället. KLICK!!!”
Skämt åsido – det har varit tufft, men jag börjar se ljuset i en becksvart tunnel. Humorn är det sista som dör.
Lämna ett svar