Vad har jag inte gjort?

Jag har inte varit en flitig bloggare, det måste jag erkänna. Men det betyder inte att jag har slutat skriva.

Tvärtom.

Jag skrev en roman, Koja för en, och skickade in den till en tävling. Tävlingen lades ner. Därefter skickade jag manuset till olika förlag. Det blev refuserat.

Sedan skrev jag ett annat manus tillsammans med en skrivpartner. Det blev också refuserat.

Under en period skrev jag faktiskt ingen skönlitteratur alls. Jag gick i stället in i föreningslivet och skrev protokoll. Jag tog hand om en nära släkting. Jag såg mina barn flyga ut. Och någonstans på vägen började även jag bli lite skröplig.

Jag fick för mig att jag skulle öka mina chanser att bli antagen av ett bokförlag genom att läsa fler skrivkurser. Resultatet blev att jag började skriva sådant jag själv inte ville skriva.

Någonstans där tappade jag bort mig själv.

Vad var det egentligen jag ville?

Och var jag ens en författare?

Jag fick höra:

”Du borde kunna prata korrekt grammatiskt svenska, du som skriver.”

Plötsligt började jag fundera på om min mellanstadielärare kanske hade haft rätt ändå. Kanske blir sådana som jag aldrig författare.

Tack och lov gick det tvivlet över.

Jag har ju aldrig påstått att jag skriver perfekt svenska. Det är inte därför jag skriver. Jag fantiserar och skriver ner berättelser. Det är det jag gör.

När skrivlusten började återvända dök nästa projekt upp. Gotlands lottakår skulle sammanfatta sina första hundra år. Tillsammans med tre andra lottor letade jag i arkiv, bläddrade bland tidningsurklipp och intervjuade människor. Till slut blev det en liten jubileumsskrift.

Eftersom jag var huvudredaktör blev det en intensiv period med redigering, korrekturläsning och vändor fram och tillbaka till den som gjorde layouten. Lagom till hundraårsjubileet var skriften färdig.

Efter det var jag rätt mör i huvudet.

Då började min mamma dyka upp i mina drömmar.

Hon påminde mig om att skriva vår historia.

Jag hade redan skrivit en version av den en gång tidigare och visste att den inte höll. Tanken var egentligen att få den ur systemet så att jag kunde ägna mig åt andra romaner. Men berättelsen vägrade släppa taget.

Varje gång jag försökte skriva något annat dök den upp igen.

Så jag skrev om den.

Romanen Dagarna vi dog är inspirerad av min barndom, men är inte självbiografisk, annat än i några få avsnitt. Jag delar huvudpersonens erfarenhet av att växa upp i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad och psykiskt sjuk far, men berättelsen är en roman, inte en självbiografi.

Nu är manuset skickat till olika bokförlag och jag håller tummarna.

Under tiden tänker jag återvända till Koja för en. Jag tycker fortfarande att den bär på ett viktigt tema: ekonomiskt våld.

Romanen handlar om en kvinna som förlorar allt när hennes man lämnar henne för en annan kvinna. Hon äger ingenting och har ingenstans att ta vägen. Då minns hon något hennes far en gång sa.

Ibland behöver en berättelse få vila innan man förstår vad den egentligen handlar om.

Med det sagt är jag tillbaka.

Och jag skriver.

Eller som min man uttryckte det:

”Du mår bättre när du skriver.”

Han har nog rätt.

Så nu skriver jag för mitt eget välbefinnande. Om det dessutom finns någon där ute som tycker om att läsa det jag skriver, då är det en bonus.

Det räcker ganska långt.