Han hade inte åldrats en dag

Plötsligt stod han där framför mig.

Min barndomsvän.

Han hade inte åldrats en dag.

Han var fortfarande femton år gammal, eller tolv som han egentligen såg ut som. Håret var fortfarande klippt på det där sättet som bara mammor lyckas få till när raka linjer var det enda de kunde styra över. Lite längre än vad som var på modet. Han drog fingrarna genom håret så att jämna fåror bildades i de lätt vågiga hårtestarna.

Jag stirrade.

Hur var det ens möjligt?

Men när han vände sig om bröts förtrollningen.

Det var inte han.

Bara någon som liknade honom.

Ändå var likheten slående.

Samma kropp. Varken smal eller tjock. Bara en människa uppvuxen på stabil husmanskost och Wasa knäckebröd. En människa som aldrig haft bråttom genom livet.

Jag tror att många författare börjar skriva för att de måste lagra sina iakttagelser någonstans.

Själv har jag alltid stirrat lite för mycket på människor.

Men jag nöjer mig inte med att observera dem.

Jag fyller också i deras liv.

Ett tag funderade jag på om det var något fel på mig när jag såg min vän så levande framför mig. Han hade samma lågintensiva blick som läste av rummet med huvudet lätt på sned. Samma frånvarande närvaro.

Hans fötter rörde sig långsamt fram och tillbaka som om han dansade.

Eller förberedde sig på att fly.

Min barndomsvän gjorde ofta så. Idag förstår jag att det var både rastlöshet, som senare i livet gjorde att han aldrig kunde slå sig till och ro, och vaksamhet för att inte stöta sig med fel sorts grabbar.

En annan sak som kännetecknar författare är hur snabbt vi skissar upp människor.

Ibland tänker jag att det bara finns ett begränsat antal grundläggande personlighetstyper och att vi sedan möter variationer av dem genom livet.

Och idag mötte jag en kopia.

Inte av min vän.

Men av den pojke han en gång var.

Jag är glad att det där lilla fönstret till dåtiden öppnade sig.

Om så bara för några sekunder.

Han såg ut att må bra för stunden.